---

- Allt är ditt fel! Skrek jag argt.

- Vad menar du? Sa han chockat.

- Om du inte hade lämnat mig från första början så hade inget av det här hänt!

- Men det fixar sig jag lovar.

- Du lovar alltid saker. Skrek jag samtidigt som tårarna forsade ner för mina kinder.

- Men jag jag...

- Jag orkar inte mer! Skrek jag och man hörde inte hans andetag längre.

- Hallå? Nu var det Liam i telefonen.

- Hej. Sa jag argt.

- Det är inte hans fel Mia. Sa han.

- Jag vet... men..

- Men du kan vara arg det förstår jag, men det e paparazzin du ska skrika till. Han försökte skämta till det.

- Ja, men när tog dom kort? Sa jag chockat.

- Jag vet inte, man vet aldrig vad som härjar bakom buskarna. Sa han och började skratta. Jag skrattade också.

- Tack. Sa jag.

- Vad menar du? Sa han fundersamt.

- Ja du får mig att le när jag sitter och stor bölar på en toalett.

- Haha jaha det var väl inget. Vi ses på söndag! Hejdå hälsa Tea!

- Hejdå hälsa killarna.

---

Jag torkade snabbt bort tårarna och öppnade toalett dörren och gick till handfatet för att torka bort mitt smink.

- Hur är det? Känns det bättre? Sa Tea som nu stod brevid mig och höll om min axel.

- Ja det är bra. Sa jag.

- Vi har Matte nu så vi borde skynda oss.

- Ja juste, tack för att du finns här för mig Tea. Sa jag och kramade henne innan vi gick ut från toaletten.

När vi gick i korridoren fick vi många blickar på oss. Vi hade inte luvorna på oss, "vi står för vad vi har gjort" hade Tea sagt tidigare. Och det var det vi gjorde. Folk snackade skit bakom våra ryggar det märktes för så fort vi gått förbi hörde man att de började viska. Killarna var de enda som inte visste om vad som hade hänt, eller a de flesta var ju inte 1D fans vad jag visste i alla fall. Vi gick snabbt för att hämta böckerna i skåpet då vi mötte Mary , hon såg orolig ut. Jag öppnade snabbt upp skåpet för att slippa prata med henne, men hon ville inte det samma som jag. Hon ställde sig bakom skåpsdörren och väntade. Tillslut orkade jag inte gömma mig mer jag stängde skåpet långsamt och vände mig mot henne. Jag hatade att ha ögonkontakt med lärare så jag kollade ner för att slippa det.

- Får jag prata med dig Mia? Sa hon hon såg ledsen ut.

- Okej. Jag följde oroligt efter henne till lärarummet där nu Mike och Hanna satt och pratade med fika i händerna, de tystnade när vi klev in genom dörren.

- Du kan slå dig ner där bakom skärmen jag kommer strax. Sa Mary och pekade mot en grön skärm som stod bakom sofforna där de satt och fikade. Jag gick snabbt dit och hälsade på Mike och Hanna som glatt satt och vinkade tillbaka. Bakom skärmen fanns två stolar och ett bord med en fruktskål på. Jag satte mig och kollade ut genom fönstret det regnade. Plötsligt kom Mary in hon slog sig ner och kollade på mig med en sorgsen blick.

- Har det hänt något? Sa jag chockat.

- Det är något jag måste berätta för dig. Sa hon.

- Vadå? Svarade jag chockat.

- Din mamma...

- Min mamma vadå!? Skrek jag.

- Jag fick nyss ett samtal, hon har varit med om en olycka och ligger på sjukhus i Birmingham.

Jag satt och glodde ett tag och hörde bara orden mamma och olycka jag brast ut i panik, vad skulle jag göra utan mamma min älskade mamma.

- Du ska få prata med din mormor, hon kommer och hämtar dig snart. Sa hon och höll på min axel medan jag grät floder, hon räckte mig ett paket med servetter.

- Rör mig inte! Skrek jag och slängde paketet på henne.

- Du vet inte hur det känns! Jag reste mig upp och sprang gråtande ut ur lärarummet. Alla hade gått in på lektion så korridoren var helt tom, jag struntade i att hämta mina grejer från skåpet. Jag sprang ut på skolgården i regnet jag hörde hur Mary skrek "Vänta Mia" men jag slutade inte springa.

---

Jag tog upp min Iphone i farten och ringde mormor. Efter några pip svarade hon, man hörde att hon också hade gråtit.

- Jag är på parkeringen. Jag sprang så fort jag kunde mot parkeringen och där stod en vit bil och mormor gick oroligt fram och tillbaka utanför den när hon såg mig sprang hon emot mig med utsräckta armar.

- Mormor! Skrek jag och tårarna forsade, det sved i hela kroppen jag frös så otroligt mycket.

- Mia! Skrek hon och kramade om mig, när hon höll om mig hörde jag hur hon försökte dämpa sina snyftningar.

Tillslut orkade hon inte mer utan brast ut i stor gråt, jag med. Nu stod vi där och kramades, jag frös inte längre utan mormor värmde mig. När vi stått där ett tag släppte hon mig och kammade bak mitt dyblöta hår med sin hand och log lite snett men man såg att hon var ledsen.

- Du kommer bli sjuk sätt dig i bilen så åker vi hem till mig. Har du med dig allt?

- N... Jag fick inte fram något ord men hon förstod ändå.

- Vi åker till entréen och hämtar det då.

Vi åkte en bit och mormor mötte upp Mary som stod med mina grejer i sin famn. Mormor kramade om henne och gick sedan tillbaka till bilen. Hon satte på värmen och gav mig min jacka, på radion spelades Free fallin' mammas favorit låt. När jag stäckte mig för att stänga av den så tog mormor min hand och såg på mig, jag förstod att hon ville att den skulle spelas. Jag lutade mig mot fönstret och försökte gråta men det gick inte, det var liksom slut på tårar. När vi kom hem till mormor kom Bonzo springande jag satte mig ner och kramade om honom. Vi satte oss i soffan i vardagsrummet och mormor tände upp en brasa och gav mig massor av filtar. Hon fixade också varmchoklad, men jag ville inte dricka utan jag somnade istället med bonzo brevid min mage. Mormor satt och väntade i köket på att någon skulle ringa från sjukhuset med besked om mamma mådde bra. Plötsligt ringde det och Bonzo började skälla. "Sch" sa jag och klappade honom. Jag såg genom köksdörren hur mormor gick fram och tillbaka i köket och bet sig på naglarna.  Hon hade telefonen i andra handen.

- Aaah...okej..vad menar du? Sa hon oroligt och kollade in i mina ögon jag blinkade snabbt och låtsades sova igen.